ti, nov 07, 2017 07:00 CET
Att gå i terapi hos en psykoterapeut leder inte alltid till att man känner sig hjälpt. Unga vuxna ställer särskilda krav på lyhördhet och anpassning hos terapeuten, och de behöver uppmuntras att diskutera terapin samtidigt som den pågår. Det visar en ny avhandling från Stockholms universitet som fokuserar på unga vuxnas erfarenheter av terapi som inte gått bra
Hör Camilla von Below berätta om sin forskning
När man är mellan 18 och 25 år räknas man som ung vuxen. Hjärnan är inte helt utvecklad när det gäller förmåga att leva sig in i hur andra tänker, och man har inte så stor erfarenhet av sig själv. Unga vuxna är också ofta i en situation i livet där man behöver fatta stora och viktiga beslut, utan att ha så mycket att falla tillbaka på om det skulle gå fel.
Psykologen och psykoterapeuten Camilla von Below har intervjuat unga vuxna som gått i terapi, och jämfört de som inte varit nöjda med de som var det.
— Jag tyckte att det var intressant att de som var missnöjda inte tog upp det i terapi. Men det är väldigt svårt att kritisera sin terapeut, för det upplevs så personligt. Det är svårt att säga ”du verkar så ointresserad” eller ”du verkar inte bry dig”, fastän det skulle hjälpa att kunna prata med sin terapeut om hur det känns i terapin. Då skulle terapeuten också få en bättre bild av vad som kan hjälpa patienten.
Camilla von Below har pratat både med patienter och med terapeuter, och de har ofta haft väldigt olika bilder av hur terapin fungerat. De unga patienterna ville ha mer aktiva terapeuter som gav mer konkret hjälp, till exempel genom att lotsa fram patienten till att fatta svåra beslut. Terapeuterna å sin sida överskattade ibland de unga patienternas förmåga att ta till sig terapin. De fick insikter om sig själva, till exempel genom att fundera över det förflutna, men kunde inte använda sig av insikterna för att gå vidare.
— Jag tror att det är viktigt att terapeuten och patienten pratar om terapin under tiden den pågår. Dels behöver man komma överens från början om vilket mål man har med terapin, och så behöver man fråga hur det känns att vara i terapin, och om man känner sig förstådd, säger hon. Det finns formulär som kan användas om man vill ha en mer strukturerad återkoppling, men många upplever att det är bökigt att ta fram i en terapisituation. Men att ställa frågorna och att ge ett eventuellt missnöje en chans att komma fram innebär att terapeuten kan anpassa sig och bättre bemöta sin patient.
Unga vuxna är en grupp patienter som inte riktigt får den särskilda uppmärksamhet de borde få inom psykiatrin. De flesta psykologiska metoder är utarbetade för vuxna patienter, om forskningen vet mycket om hur tonåringar och barn fungerar.
— Jag tycker inte riktigt att man hanterar gruppen unga vuxna inom psykiatrin. Som tonåring handlar det mycket om att skapa självständighet och identitet, och när man går ur tonårstiden är det rimligt att tänka att mycket av det finns kvar. Det handlar också mycket om att upprätthålla relationer när man flyttar hemifrån och skapar sitt eget liv. Och där kan psykiatrin bli bättre, säger Camilla von Below.
Camilla von Belows råd till psykoterauter är att ge utrymme för patienters kritik i terapi och uppmärksamma om patienterna och de själva har samma bild av vad som kan hjälpa patienten.
För mer information, kontakta:
Camilla von Below, Psykologiska institutionen, e-post:
camilla.vonbelow@psychology.su.se
Telefon: 070-391 88 40
Läs avhandlingen här:
https://su.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1112340dswid=-5101
Presstjänsten vid Stockholms universitet, 08-16 40 90,
press@su.se
Vi är ett av Europas ledande universitet i en av världens mest dynamiska huvudstäder.
En relation med Stockholms universitet är meriterande oavsett om du är student, forskare eller intressent. Hos oss ger utbildning och forskning resultat.