Att lämna människor i myrar och våtmark är en tradition som pågått i årtusenden i hela Europa – och enligt en arkeologisk studie har många mött en våldsam död. I studien av kvarlevor ingår över 40 individer från Sverige, där Bockstensmannen och Hallonflickan är mest kända.

Runt om i Europa har människor hittats i myrar och våtmarker. Arkeologerna delar in lämningarna i två grupper; mosslik och våtmarkskelett. Flera fynd av mosslik är kända för att vara extremt välbevarade, som Bockstensmannen. Han hittades i en myr och levde under Medeltiden.

– Men de allra flesta fynd av mänskliga lämningar i våtmarksområden i Sverige är bevarade som skelett, säger Sophie Bergerbrant, arkeolog som ingått i det internationella teamet och är knuten till Göteborgs universitet.

– Ingen har tittat på hela bilden tidigare, utan man har ägnat sig åt de mosslik som är bäst bevarade.

I studien där arkeologerna analyserat över 1000 individer, finns 260 individer från Skandinavien, 40 av dessa har hittats i Sverige.

– Vi kan konstatera att det handlar om ett mycket större tidsspann än man tidigare trott. När vi nu analyserat detta i ett långtidsperspektiv ser vi att man har lämnat människor i myrar och våtmarksområden under sex perioder, den senaste perioden sträcker sig in på 1700-talet.  Vi ser ett nytt mönster som vi inte känt till tidigare.

Sophie Bergerbrant tar ”Dannikekvinnan” som exempel på att detta begravningssätt även pågått i Sverige långt in på 1700-talet.

– Hon begravdes i en våtmark någon gång sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal.

Började i Skandinavien
I studien undersöktes alla typer av mänskliga kvarlevor som hittats i våtmarker runt om i Europa. Arkeologerna konstaterar att det rör sig om en lång tradition med djupa rötter. Fenomenet att begrava människor på det här sättet började i södra Skandinavien under mesolitikum, runt 8000 år före Kristus, och spred sig sedan över norra Europa.

Studien och det internationella forskarteamet har letts från Wageningen university i Nederländerna och resultatet publiceras i den vetenskapliga tidskriften Antiquity.

– Vi visar att tidigare arkeologiska undersökningar som enbart fokuserat på de välbevarade mossliken, inte har gett hela bilden. Alla kategorier av mänskliga lämningar har värdefull information. Och när vi nu analyserat dessa framträder en ny bild.

Studien slår även fast att många mött en våldsam död. I de fall där dödsorsaken kunnat fastställas tycks det handla om grovt våld och att människorna sedan lämnats i våtmarken med avsikt. Våldet har tidigare tolkats som att det har handlat om människor som offrats, kriminella som avrättas eller människor som helt enkelt fallit offer för våld på annat sätt.

Men studien pekar på att ett anmärkningsvärt stort antal har dött genom olyckshändelse eller i vissa fall genom självmord, detta baseras på historiska källor.

Vissa våtmarker är också mer populära än andra. På en del platser har man hittat flera deponerade människor. I vissa fall rör det sig om en engångshändelse som en massgrav efter en strid. Andra våtmarker har använts gång på gång och här har även föremål begravts vilket arkeologerna tolkar som rituella offergåvor. Det handlar om allt från ben från djur, till vapen och smycken av brons. Dessa platser har tolkats som kult-platser, som måste ha haft en central plats i religionen eller i det lokala samhället. Ett svenskt exempel på detta är Skedemosse på Öland.

Studien Bogs, bones and bodies: the deposition of human remains in northerna Euriopean mires (9000 BC-Ad 1900) har publicerats i tidskriften Antiquity: https://doi.org/10.15184/aqy.2022.163

Kontakt:
Sophie Bergerbrant, tel: 070-675 6130, e-post: sophie.bergerbrant@gmail.com

Fakta
Lämningarna som analyserats i studien kan delas in i tre kategorier:

• Mumifierade mosslik, där skinn, mjuk vävnad och hår har bevarats
• Våtmarksskelett där bara benen har bevarats
• Delar av kvarlevor, antingen från mumier eller skelett

Hur väl en individ har bevarats beror på miljön i våtmarken. I vissa våtmarker bevaras mjuk mänsklig vävnad bättre medan det i andra är ben och skelett som bevaras.

Arkeolog Sophie Bergerbrant är knuten till Forskningsprojektet The Rise II – En ny europeisk förhistoria: Att integrera DNA, isotoper, språkhistoria och arkeologi för en nytolkning av grundläggande förändringar i Europas förhistoria som är finansierat av Riksbankens jubileumsfond med 35 miljoner kronor och bedrivs vid Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet.

Mer information om forskningsprojektet: https://www.gu.se/forskning/the-rise-ii-en-ny-europeisk-forhistoria-att-integrera-dna-isotoper-sprakhistoria-och-arkeologi-for-en-nytolkning-av-grundlaggande-forandringar-i

Bildtexter:

Figur 1. a) Exempel på ett mosslik från historisk tid (Rabivere, Esland); b) exempel på del av delvisa kvarlevor av ett mosslik (Stidsholt, Danmark); c) exempel på ett mosskelett  (Luttra, Sverige); och d) exempel av disartikulerade skelett lämningar (Alken Enge, Danmark) (copyright: Estonian National Museum (a); Nationalmuseet Copenhagen (b); Jan Kask (c); Peter Jensen (d)).

Figur 2. Spridningen av olika typerna av de olika typerna av lokaler (a) och bevarande kategori (b) av mänskliga lämningar i Europiska moss- och myrmark (karta av författarna, torv spridningen baserad på Tanneberger et al. 2017).

Bild 3.Sophie Bergerbrant är arkeolog och knuten till forskningprojektet Rise II vid Göteborgs universitet.

Cecilia Sjöberg
Kommunikatör, Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet
Telefon: 031–786 63 51, 076–618 6351
E-post: cecilia.sjoberg@gu.se

Göteborgs universitet är ett av de stora i Europa med 53 500 studenter och 6 500 anställda. Verksamheten bedrivs av åtta fakulteter, till allra största del i centrala Göteborg. Utbildning och forskning har stor bredd och hög kvalitet – det vittnar sökandetryck och nobelpris om. www.gu.se.  Följ oss på Twitter. Gilla oss på Facebook. Följ oss på Instagram.