Vårdmiljön på Sis-hem, särskilda ungdomshem, är svår för både de unga och personalen. Det visar en avhandling vid Göteborgs universitet. Istället för den individuella vård som ska ges är det ofta inlåsning och kontroll som gäller.

På Statens institutionsstyrelses (Sis) särskilda ungdomshem vårdas ungdomar med omfattande missbruks- och psykosocial problematik. Tvångsvården ges enligt LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Sis har också i uppdrag att verkställa straff för ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård. Personalen har enligt lag särskilda befogenheter som innebär att man exempelvis får isolera eller vårda en ungdom i enskildhet.

Såväl ungdomshemmen som de särskilda befogenheterna har återkommande kritiserats av svenska barnrättsorganisationer och av FN, en kritik som får vetenskapligt stöd i den nu aktuella avhandlingen inom vårdvetenskap och hälsa på Sahlgrenska akademin vid Göteborg universitet.

Hinder för relationer och vård

I fyra delstudier har Kajsa Nolbeck granskat och analyserat den rumsliga och sociala vårdmiljön på Sis-hem med stöd av enkät- och registerdata, en deltagande observationsstudie på två hem, en så kallad etnografisk fotostudie på tre hem, en metod som ofta inkluderar ungdomar bättre än intervjustudier, samt en fokusgruppstudie med personal.

Resultaten visar på organisatoriska brister och en syn på ungdomarna och ungdomshemmen som potentiellt farliga och riskfyllda. Blandningen av målgrupper på Sis-hem, den säkerhetspräglade fysiska vårdmiljön och tillgången till särskilda befogenheter utgör hinder för vård och behandling.

– Riskhantering och säkerhetslösningar kommer ständigt i vägen för förtroendefulla relationer mellan ungdomar och personal, konstaterar Kajsa Nolbeck.

Ungdomarna uppger hur de pendlar mellan att göra motstånd mot kontrollen, vilket ofta leder till ytterligare kontroll och inlåsning, och att anpassa sig till vårdmiljön och förhandla kring sitt beteende.

Anpassningen kan ge friheter, att få komma utomhus, göra en viss aktivitet eller få tillgång till sin mobiltelefon en stund, men att anpassa sig är extra svår för ungdomar med omfattande svårigheter.

Ensidig betoning på säkerhet

– Ungdomarna har svårt att uppvisa det beteende som institutionen kräver av dem, och då uppstår inte den förtroendefulla relationen mellan ungdom och personal som kan leda till förändring. Den blir bara tillgänglig för de som, så att säga, sköter sig, säger Kajsa Nolbeck.

Hon beskriver hur försöken till relationsbyggande försvåras, avbryts eller villkoras av alltför ensidig betoning på säkerhet och kontroll. Detta skapar en etisk konflikt hos personalen, som lämnas ensam att hantera motsättningen mellan säkerhet och vård i det dagliga arbetet och i relation till ungdomarna.

– Personalen upplever att de ofta tvingas hantera svårigheter genom att tillämpa kollektiva lösningar och åtgärder som upplevs som bestraffande av ungdomarna, exempelvis mer inlåsning, säger Kajsa Nolbeck. Sådana strategier har i tidigare forskning visat sig ineffektiva och många gånger skadliga för ungdomarna, vilket även min avhandling visar.

Titel: Confinement and Caring, On sociomaterial practices in secured institutions for youths, https://hdl.handle.net/2077/70526

Kontakt: Kajsa Nolbeck, tel. 0766 18 56 83, e-post kajsa.nolbeck@gu.se

Bild: Kajsa Nolbeck (foto: Göteborgs universitet)

Margareta Gustafsson Kubista
Pressansvarig kommunikatör
Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet
Tel. 0705 30 19 80, e-post press@sahlgrenska.gu.se

Sahlgrenska akademin är Göteborgs universitets medicinska fakultet med utbildning och forskning inom medicin, odontologi och vårdvetenskap, www.gu.se/sahlgrenska-akademin