Personer med typ 2-diabetes har sämre muskelfunktion än friska personer. Nu har forskare sett att vid typ 2-diabetes har genen VPS39 stor betydelse för muskelfunktionen och muskelstamcellernas förmåga att bygga nya muskelceller. Det framkommer i en ny internationell studie ledd från Lunds universitet. Studien är publicerad i Nature Communications.

– Hos personer med typ 2-diabetes är genen VPS39 betydligt mindre aktiv i muskelcellerna än den är hos friska personer, och stamcellerna med mindre VPS39 bildar heller inte nya muskelceller i lika hög grad. Samtidigt har VPS39 stor betydelse för muskelcellernas förmåga att ta upp socker och bygga nya muskler. Vår studie är den första någonsin som kopplar genen VPS39 till typ 2-diabetes, säger Charlotte Ling, professor i epigenetik vid Lunds universitets diabetescentrum som lett studien.

Rubbad muskelfunktion

Vid typ 2-diabetes är förmågan att producera insulin nedsatt, och sjukdomen innebär kroniskt förhöjt blodsocker. Även vävnadernas förmåga att utnyttja det insulin som finns är nedsatt. Musklerna är sämre på att ta upp socker från maten, samtidigt som muskelfunktion och muskelstyrka är försämrad.

En muskel består av en blandning av fibertyper med olika egenskaper. Genom hela livet har muskelvävnaden förmåga att bilda nya muskelfibrer. I anslutning till muskelfibrerna finns omogna muskelstamceller som aktiveras i samband med till exempel skada och fysisk träning. I den aktuella studien ville forskarna undersöka om epigenetiska mönster (se faktaruta) i muskelstamcellerna kan ge svar på varför försämrad muskelfunktion uppstår vid typ 2-diabetes och vilka mekanismer som ligger bakom.

Två grupper ingick i studien: 14 studiedeltagare med typ 2-diabetes och 14 friska personer i kontrollgruppen. Deltagarna i grupperna matchades bland annat i ålder, med kön och BMI (body mass index). Forskarna studerade epigenetiska förändringar i muskelstamcellerna från båda grupperna, och under exakt samma förhållanden odlade de ut mogna muskelceller och jämförde sedan dessa. Totalt identifierade de 20 gener vars genuttryck skiljer sig åt mellan grupperna i både omogna muskelstamceller och mogna muskelceller. Forskarna jämförde även muskelcellernas epigenetiska mönster före och efter celldifferentiering till mogna muskelceller.

Reglerades inte normalt

– Trots att båda gruppernas muskelstamceller odlades under helt identiska förhållanden såg vi under differentieringen från muskelstamcell till mogen muskelcell mer än dubbelt så många epigenetiska förändringar vid typ 2-diabetes. Muskelspecifika gener reglerades inte normalt och epigenetiken fungerade heller inte normalt i celler från personer med typ 2-diabetes, säger Charlotte Ling.

– Studien visade tydligt att muskelstamceller som saknar funktion av genen VPS39, vilken är lägre vid typ 2-diabetes, även saknar förmåga att bilda nya mogna muskelceller. Det beror på att muskelstamceller som saknar VPS39 till följd av förändrade epigenetiska mekanismer inte kan förändra sin ämnesomsättning på samma sätt som muskelstamceller från friska individer – cellerna förblir därför omogna eller bryts ned och dör, säger Johanna Säll Sernevi, postdoc vid Lunds universitet. 

För att bekräfta fynden använde forskarna också djurmodeller med möss som hade en minskad mängd av genen VPS39 för att spegla sjukdomen. Även mössen hade förändrat genuttryck och försämrat upptag av socker i muskelvävnaden, precis som individerna med typ 2-diabetes.

Nya behandlingsmöjligheter

Den omfattande studien är ett samarbete mellan svenska, danska och tyska forskare. Forskarna själva menar att fynden öppnar upp för nya möjligheter att behandla typ 2-diabetes.– Arvsmassan, vårt dna, går inte att förändra, fast epigenetiken gör det. Med dessa nya kunskaper går det att förändra den dysfunktionella epigenetik som uppstår vid typ 2-diabetes. Genom att till exempel reglera proteiner, stimulera eller öka mängden av genen VPS39, skulle det vara möjligt att påverka musklernas förmåga till återbildning och sockerupptagning, avslutar Charlotte Ling. 

Av: Tove Gilvad

Kontakt:

Charlotte Ling, Charlotte Ling, professor i epigenetik vid Lunds universitets diabetescentrum (LUDC), charlotte.ling@med.lu.se, 0706-145146

Charlotte Lings profil i Lunds universitets forskningsportal

Johanna Säll Sernevi, postdoktor vid Lunds universitets diabetescentrum (LUDC), johanna.sall_sernevi@med.lu.se, 0730573959

Johanna Säll Sernevis profil i Lunds universitets forskningsportal

Om publikationen:

Länk till publikationen i tidskriften Nature Communications: VPS39-deficiency observed in type 2 diabetes impairs muscle stem cell differentiation via altered autophagy and epigenetics

Författare: Cajsa Davegårdh, Johanna Säll Sernevi, Anna Benrick, Christa Broholm, Petr Volkov, Alexander Perfilyev, Tora Ida Henriksen, Yanling Wu, Line Hjort, Charlotte Brøns, Ola Hansson, Maria Pedersen, Jens U. Würthner, Klaus Pfeffer, Emma Nilsson, Allan Vaag, Elisabet Stener-Victorin, Karolina Pircs, Camilla Scheele och Charlotte Ling. 

Studien är finansierad med stöd av bland andra Stiftelsen för strategisk forskning (SSF), Vetenskapsrådet, Diabetesfonden, Diabetes Wellness Sverige, Region Skåne (genom så kallade ALF-medel), Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Kungliga fysiografiska sällskapet i Lund och Novo Nordisk Foundation.
 

Fakta: Om epigenetik och typ 2-diabetes

Epigenetik är en koppling mellan miljö och arv som styr våra geners funktion och därmed våra celler.
Epigenetik betyder ”ovanpå genetiken” och handlar om modifieringar av arvsmassan som inte ändrar den genetiska koden. I epigenetik studerar forskarna våra gener (arv) och det som finns bortom dem, det vill säga de mekanismer som styr generna och som kan påverkas genom miljö och livsstil. Epigenetiska modifieringar handlar om hur dna:t läses av och när det uttrycks, det vill säga vilka gener som är på- eller avslagna och när de är det. 
Risken att utveckla typ 2-diabetes är delvis ärftlig och påverkas av arv, miljö och livsstil. Cirka var elfte vuxen i världen har sjukdomen, och med en allt äldre befolkning och en stillasittande livsstil ökar förekomsten. Epigenetik innefattar ärftliga men reversibla förändringar i genuttryck som är oberoende av förändringar i dna-sekvensen. Epigenetiska modifieringar fungerar som en länk mellan gener (arv) och miljö. Epigenetiska mekanismer och modifieringar påverkas av faktorer som träning, kost, ålder, kemikalier och droger, och reglerar när och hur mycket olika gener ska aktiveras. 
Källa: Charlotte Ling och Johanna Säll Sernevi
 

Kort fakta om studien:

Ämne: Epigenetik, typ 2-diabetes, muskelbildning (myogenes), muskelstamceller (myoblaster), omogna muskelceller (myotuber), satellitceller, skelettmuskel, insulinresistens, metabolism, dna-metylering
Forskningsområde: Grundforskning, klinisk forskning 
Typ av publicering: Peer review-granskad publikation
Studiedesign: Kvantitativ studie, forskarinitierad studie, statistiska samband, djurstudier (möss)
Experimentell undersökning: In vitro 
Observationsstudie: Tvärsnittsstudie
Grupp/er: Två grupper med 14 deltagare vardera.
Patientgrupp/er diagnos: 14 deltagare med typ 2-diabetes.
Friska frivilliga :14 deltagare.

—————–
Presskontakt Medicinska fakulteten vid Lunds universitet: Sara Liedholm, 040/391239, 072/552 57 38, sara.liedholm@med.lu.se

Lunds universitet grundades 1666 och rankas återkommande som ett av världens 100 främsta lärosäten. Här finns 40 000 studenter och mer än 8 000 medarbetare i Lund, Helsingborg och Malmö. Vi förenas i vår strävan att förstå, förklara och förbättra vår värld och människors villkor.

Läs fler nyheter på Ingång för media | Lunds universitet Prenumerera gärna på vårt nyhetsbrev Apropå! där några av universitetets drygt 5000 forskare kommenterar aktuella samhällshändelser. Också ett sammandrag av de senaste nyheterna på lu.se ingår.