Fideikommiss var länge ett viktigt sätt för adeln i Europa att hålla samman egendom mellan generationerna. Efter år 1800 uppfattades de alltmer vara ur takt med tiden och avvecklades i land efter land. Undantaget är Sverige som kännetecknas av en mycket långsam avveckling som ännu inte är helt genomförd. Det gör att Sverige idag är det enda land som fortfarande har fideikommiss. Ny forskning visar att de svenska fideikommissen utmärkt sig också historiskt, vilket varit ett starkt skäl till att de bestått så länge. 

Fideikommiss innebär i korthet att egendom överförs enligt en särskild arvsordning och inte delas mellan flera arvingar. En vanlig princip har varit att äldste sonen fått överta all egendom, men också att avlägsna manliga släktingar haft företräde framför exempelvis döttrar. I flera hundra år gjorde det att främst adliga familjer kunde behålla förmögenhet samlad  – ofta i form av slott och gods –  och därmed säkra familjens status och position. Efter sekelskiftet 1800, med upplysningens tankegods och den franska revolutionen som fond, inleddes en upplösning av fideikommiss i Europa. I Sverige har dock fideikommissen förblivit intakta långt fram i tiden. Först 1964 inleddes en långsam avveckling som ännu inte är avslutad.
 
– I den svenska självbilden betonas ofta att Sverige tidigt utmärkts av att vara modernt, jämställt och jämlikt. Ur ett sådant perspektiv framstår det som paradoxalt att fideikommissen så länge förblivit intakta i Sverige, säger Martin Dackling, projektledare för Forskningsprojektet ”Fideikommiss i Sverige under 400 år” och en av artikelförfattarna till publikationen, samt docent i historia.
 
För att förklara varför fideikommissen bestått så länge har Martin Dackling och historieforskaren Magnus Bergman studerat den politiska diskussionen under 150 år, från 1810 fram till avvecklingen påbörjades 1964. I många andra länder har fideikommissens avveckling kopplats samman med förändringar i den politiska strukturen under 1800-talet. Så har dock inte varit fallet i Sverige.
 
– I andra länder har fideikommissen setts som en ekonomisk bas för en politiskt stark adel, vilket gjort att frågan om avveckling haft en starkt maktpolisk dimension. De svenska fideikommissen har dock inte varit knutna till politisk representation. När adelns politiska maktställning utmanades och ståndssamhället avvecklades riktades därför ingen attack mot fideikommissen, säger Magnus Bergman.
 
Ett annat viktigt skäl till att ett beslut om avveckling dröjt är att de svenska fideikommissen, i motsats till förhållanden i andra länder, inte krävt statsmakternas godkännande.
 
– Det har stått var och en fritt att bilda fideikommiss. Det är talande att staten först 1875 började samla in statistik om befintliga fideikommiss. Eftersom bildandet setts som en privaträttslig handling – något som egentligen mest angår familjerna – fanns det länge ett motstånd mot att lagvägen ingripa mot de en gång lagligen inrättade fideikommissen, säger Magnus Bergman.
 
Först i slutet av 1800-talet uppstod på allvar opinion för en avveckling. Under 1900-talet gjordes flera statliga utredningar för att nå fram till en ordnad avveckling. Det var dock påfallande svårt att hantera frågan.
 
– Över tid har synsätt och tolkningar varierat. Fideikommiss har behandlats först som en arvs- och jämlikhetsfråga, senare som en jordfördelningsfråga och slutligen som en fråga om kulturarvets bevarande. Synsätten har inneburit att olika aspekter betonats i olika tider, med argument både för och emot en avveckling. Den starka betoningen av kulturarv på 1990-talet ledde bland annat till regeringen valde att förlänga flera fideikommiss för ytterligare en generation. Så sent som i våras framgick i en SVT-dokumentär att ytterligare ansökningar om att bevara kvarvarande fideikommissen kan väntas. Mycket talar därmed för att fideikommissfrågan kommer ha aktualitet decennier framåt, säger Martin Dackling.

Forskningen utgör en publikation från forskningsprojektet Fideikommiss i Sverige under 400 år. Artikeln kan läsas fritt här: doi.org/10.1080/03468755.2023.2206409

Kontakt med projektet: docent Martin Dackling, martin.dackling@hist.lu.se eller telefon 0705218378